Det händer så mycket i mer i det abstrakta och det oprecisa. Jag målar för tillfället oftast med en rektangulär plastbit, och skrapar fram scener. Det går inte att försiktigt peta fram detaljrikedom då, utan förlita sig till abstraktion och en viss mån av slump.

Jag har heller inga förväntningar eller krav med dessa målningar. De är experiment. Och det är därför de ens blir till.

Ju mer jag målat på detta sätt, destå mindre intresserad har jag blivit av teckning, linjer och exakthet.

Jag försöker att bara göra, och inte överarbeta eller fastna.

Jag kladdar vidare.

Jag fortsätter kladda. Men nu är antalet kladdböcker tre. Det känns som ett ganska bra antal, och ett antal som gör att det som oftast finns någon av dem som är tillgänglig för att arbeta vidare med.

Kladdbok 2 är en roman, utgallrad från ett bibliotek, som jag gjort om till något att måla i.

Kladdbok 3 är en fickalmanacka från ett tidigare år. Det lilla formatet påverkar förstås hur och vad som målas. Och det är bra. Bra med olika sorts begränsningar.

Kladdböckernas bakgrund av att nästan vara skräp gör det på något sätt lättare att ta sig an dem. Förväntningarna och kraven är låga.

Det blir vad det blir.

Texturen på lagret under påverkar de efterföljande lagren.

Jag har skaffat mig en kladdbok. Det är så jag kallar den i alla fall, det är en Moleskine Monthly Notebook från 2023. Den fyller därmed inte sin ursprungliga funktion eftersom det nu är 2026, så jag använder den som en kladdbok.

Jag ville ha en bok där det inte gjorde nåt om det blev fel, där man kunde testa. För att förstärka den känslan så mycket som möjligt fick det bli en bok som var tänkt till något helt annat.

Sidorna i boken är på tok för tunna för att måla på, så innan jag gör något annat börjar jag med ett grundlager Gesso. Med ganska bred pensel.

Det är den penslade Gesson som ger texturen till kommande lager.

Jag provar mig fram. Det är det kladdboken är till för.

Kladd.